Bend over.
Hela den här hösten har varit en stor kampt mot min kropp och hur den har reagerat på stress, hur hjärnan har gjort kroppen så sjuk fast jag har skött mig så otroligt fint. Jag hade så fina matrutiner, jag åt flera gånger på dag. Jag åt precis som man ska, säkert bättre än många. En dag gav jag bara upp, jag orkade inte kämpa med tusen saker så jag övergav en och har nu bara niohundranittionio saker kvar att oroa mig för. Fast det är inte riktigt sant att jag har så många saker kvar att tänka på för de halveras säkert när hjärnan blir så här slö och kanske var det därför jag började ge efter först. Kanske var det för att jag hela tiden mådde så illa och maten kändes så tung.. Jag vet bara att jag en dag sket i allt och bara gav upp.
Men varför gör du så, om du vet att det är dåligt?
Jag vet inte. Något av ovanstående? Samtidigt som jag är livrädd att omfånget runt magen ska öka om jag börjar äta normalt igen. Att hjärnan ska orka tänka och att det finns saker kvar att tänka på.
Det här är så jävla dumt, men jag vågar inte sluta.
Jag måste tillägga att drömmar kan slå in. Min vän är nu min värld och tack gode gud jag älskar honom så otroligt mycket.
andas.
andas.
Blir bara så jävla förbannad! Hur kan en blick i spegeln i liiite fel vinkel få min värld att rasa. Allt blir betydelselös för jo då, jag har sett att jag nog ser lite tjock ut! Vilket jävla påhitt! Jag är fuckin' awesome! Snygg är jag. Och bra. Synd bara att jag är så jävla dum i huvudet att jag har lite problem att få in det.
andas.
För jag vet att jag är snygg. Fan har ni lixom sett mig? mhm! Äh. Ska gå och säga det till min spegelbild några gånger nu och noja över linnet. Eller byxorna. Kanske kan gå naken? Tror faktisk byxorna är förstora egentligen. Ironiskt.
At a part-ey!
Kass
Fucked up!
Köttbullar
Snart är det påsk. Påskmiddagar. Om det ens blir någon i år.
Syster nr 1 sa att påsken är den enda storhelgen som inte ger henne ångest. Alla helger där det serveras köttbullar är ångest för mig. Det finns alltid köttbullar, potatisgratäng och prinskorvar på bordet hemma hos oss resten kan variera lite. Jag minns för väl när jag skulle hem till jul och äta julmiddag det första året jag var riktigt dålig. Jag kämpade i två månader för att börja äta i alla fall lite mat så mamma inte skulle märka något på julafton. Jag fick i mig tre köttbullar och smetade runt lite annat på tallriken. Jag tycker inte om köttbullar fast jag älskar dom! Alla helgen är egentligen lite ångest. Vem tycker inte det? All mat. Alla förväntningar. Förhoppningar. Planer. Tankar. Minnen. Minnen kan suga rejält. Traditioner som brutits. Jag har inga fasta traditioner kvar längre. Dom känns så lösa. De enda som finns kvar är mat hos mamma. Mat. Underbart. Allt annat är en ena jäkla stor röra. Jag får väl skapa nya. Nya traditioner, haha.
Det har varit en bra dag.
Jag är ett mongo.
Jag vet inte vad som har satt igång det idag men allt jag vill är att ha ro i kroppen. Slippa känna allt det här. Det börjar gå upp för mig att jag pysslar med självplågeri. Mysigt. Jag är precis lika som en som sitter på toa och skär upp armar och ben. Ett snitt och det kommer lugn. En dag utan mat och det kommer lugn. Dom får skärsår, jag får en klen kropp.
Jag hatar verkligen den här delen av mig själv. Jag vill tycka om mig själv, det gör jag ju. Resten tycker jag om. Men den här delen. Jag hatar den nå enormt! När den finns så som nu så hatar jag mig själv.
Det är skönt att skriva. Det försvinner lite då. Allt som sitter i huvudet kommer ut och lämnas av. Jag får panik när jag tänker att det kanske aldrig slutar. Om 40år har jag samma tankar. Jag hoppas på att det försvinner, men det känns inte som det. Kanske kan slå huvudet hårt i väggen så det bara ramlar ut? Hm. Justja, micron plingade. Jippi.
Osäker.
Jag är inte säker på det här, men jag tror att jag behöver det. Jag vill klara mig själv för det är så jag är van vid att ha det fast frågan är ju om det funkar så bra. Jag vill absolut inte ha några "men hur kan du tro det" "så är det verkligen inte" osv. Mina tankar är mina tankar och jag är vettig nog att förstå vad som är verklighet och inte, vad som är logiskt och hur allt egentligen är. Vad jag vet och vad min sjuka hjärna tänker ibland är helt skilda saker. Jag vill inte att något från den här platsen tas upp under samtal om jag inte frågar.
Jag sa något igår om att jag kanske inte är så stabil längre och du svarade att du får hålla lite koll på mig. Hur lite jag än vill det så behöver jag kanske någon som har lite koll på mig. För tillfället är jag skötsam och äter mer eller mindre som jag ska men jag vet att när tankarna finns så kan det vara svårt att stå emot. För att du ska kunna ha koll måste du veta hur det funkar och jag fixar inte att sitta och berätta allt. Speciellt när det kan ändras från dag till dag. Det här får bli alternativet. Jag skriver här de gånger jag behöver rensa hjärnan och jag kommer låtsas om att du inte alls läser det eller ens vet om den här platsen.
Jag vill att du ska vet att det är skillnad på mitt "Shit vad jag är snygg. Smal och snygg! Jag blir kär i mig själv. Blablabla" och min fixering av att bli mindre. Lika som att jag inte är svårt sjuk bara för att jag kanske inte vill ha käk även om alla andra beställer in massa mat, jag kan faktiskt vara mätt från lunchen eller något annat.
Det här är svinläskigt och jag hoppas verkligen att du inte tycker att jag är helt störd efter du läst de få inlägg som finns. Det är oftast en väldigt liten del av mig men ibland blir den större. Ibland är det allt jag är.
Jag tycker inte om att jag lägger över en del av allt det här på dig. Jag vill inte tynga ner dig med en massa skit.
Du gör mig lyckligare och bättre på alla sätt. Och räddare.
/S
Viktras
Jag har en plan. Eller en idé men den är läskig. Ska någon mer läsa mina konstiga tankar? Blotta mig så mycket. Jag tror det är bäst. Men bara tanken får mig skakis. Vem fortsätter tycka om ett totalt psyko? Eller.. Va fan!
Jag har fått kämpa med så mycket den senaste tiden. Hela mitt liv har känts som en kamp. Jag har gått med en hel värld på axlarna och försökt ordna upp mitt liv till någonting jag trivs med. Jag är så trött på att kämpa, fighta, vara stark. Jag vill vara barn och krypa upp i en famn. Jag vill gråta tills jag inte orkar mer. Samtidigt är jag den lyckligaste människan i världen. Ingenting har någongång gjort mig så lycklig. Och jag är skiträdd att förstöra allt. Om jag inte äter så funkar inte hjärnan och jag blir knäpp. Tråkig. Jag är en fighter, det är jag! Men jag börjar bli trött.
Vågen är ett helvete. Dessa djävluska siffror den visar. Besattheten av dom. Över 55kg? Vore inte jag bättre om jag vägde under 55kg. Kanske 52kg? 47 är en fin siffra. En farlig siffra.
Jag vill inte behöva den här platsen.
Skitplats!
Vill ha lugn igen!
Men det är ju bra med mat. Jag är ju frisk så länge jag äter. Typ. Men det var så jävla skönt att ni fattar inte!
Trött efter träning nu. Sova.
Piss.
Nu vill jag lägga mig i sängen, tycka synd om mig själv och gråta tills det blir en ny månad. Eller nytt år. Orka mer! JÄVLA SKIT!
Jag blir så jävla arg. Dra åt helvete med allt det här!
Jag var så jävla stolt över mig själv. Åt helvete med det nu. För jag orkar inte. Fan!
Jävla äckel!
Hur orkar jag igen?
Livet är ett enda stort kaos. Jag hänger inte alls med på vad som händer. Jobbet förändras, folk slutar, blir sjuka. Försvinner. Min förlovning bröts upp, mitt förhållande jag haft hela mitt "vuxna" liv tog slut. Jag är kär. Vad händer? Jag flyttade. Samma stad, ny gata. Hur gick det till? Kommer du klara av att bo själv.. Alice? Självklart, jag har koll nu. Det kommer gå kanon det här! Det börjar spricka. Jag orkar inte. Det är för mycket. Jag vill försvinna. Och jag vet hur man gör då! Det är så jävla skönt! Det är lugn i min kropp. Inte en massa mat som far omkring och stör. Jag försvinner.
Så stor del av livet har jag kämpat för att må bra igen. Varje dag har känt.. Hysterisk. I mig. Nu när jag gav upp. Lugn. Efterlängtat lugn.
Jag fattar att jag kommer få betala för det här. Jag vet att inte det inte håller i längden. Jag vet att jag inte kan hålla på så här för alltid. Jag vet, jag vet, jag vet! Jag vet att det kommer bli skitjobbigt när jag måste ta tag i allt på riktigt. Eller kan jag smyga igång allt igen? Kanske.
Jag spricker. Jag orkar inte mer.
Hur mycket ska en människa klara av att hålla inom sig?
Hur mycket ska jag orka bära på?
Varför kan inte något bara få vara?
Jag får panik ibland när jag tänker på mina matvanor. På sjukdom. Jag hatar att vara fångad i mig själv ibland. Idag är inte ens sådan dag. Idag är huvudet så bedövat att en massa skit att jag inte själv fattar hur jävla dum i huvudet jag är som låter det här fortgå. Jag borde ringa någon. Jag borde säga hur allt är. Jag borde be om hjälp. Men jag vill inte. Fast jag vill. Ni fattar inte hur sjukt det är i mitt huvud. Det är bara jag som förstår. Knappt det. Det är två i mitt huvud. Alice, som vet att det är fel och är förnuftig, egentligen. Sedan är det den där demonen som vinner. Jag önskar att jag aldrig blivit så här från början.
Kommer det någonsin försvinna? Om jag får barn, kommer jag föra över mina dåliga vanor på dem? Jag har så många frågor. Det finns ingen som kan hjälpa. Vart fan ringer man om man är störd i huvudet och det inte finns någon som förstår? Hälsocentralen? Känner mig lockad egentligen. Se vad kärringen i telefonen säger när jag säger "Hej. Jag heter Alice. Jag känner mig lite störd i huvudet. Det finns en till där inne som säger åt mig att inte äta. Det är skönt att försvinna. Tror du jag är sjuk?".. Svaret blir väl "Har du ätit frukost?" Hahaha! Jovisst, tidigare i veckan!
Blir nästan rädd själv. Fredag lunch.
Fast idag blir det kvällsmat. Tror jag.
Tillsvidare blir det väl en måltidsersättningsbar och ett glas vatten.
Drar handen längst magen. Det går så fort. Jag blir så liten.
Kan någon se det här och ge mig det jag behöver. Vad jag nu behöver.
Skit i det. Jag vill ändå inte.
Men alla tycker bättre om en smal Alice.
Raderat.
Men gå och ät då, jävla tönt!
Tisdagsfika
Det gör ont i hela kroppen idag. Från lilltån, rakt in i knäna, ut i höfterna, förbi naveln, vill amputera armarna, och huvudet lämnade jag nog på jobbet - det har varit en tuff dag på jobbet
Tack och lov har jag bra vänner som bjuder på hemmagjorda chokladkakor varje tisdag. Fantastiskt! Det är alltid lika gott, riktigt himmelskt. Jag kan inte alls baka, så jag förstår inte hur dom får till det. Magi tror jag.
Fika är det jag har minst problem med. Det är som om jag inte tror att det egentligen fastnar någonstans på kroppen. Det är något magiskt i alla fikabröd som gör att all överflödig energi som jag får i mig av det förvandlas till luft, eller kanske kiss? Det är en speciell superkraft jag har fått, men ganska fantastisk om jag själv får säga min mening! Tänk vad bra att det är min blogg, så jag får det!
Men jag ska vara ärlig, det har jag lovat att jag ska vara. Jag får ångest. Jag mår dåligt. Samtidigt mår jag bra när jag kan hantera dom negativa känslorna.
Det får bli en liten extra promenad imorgon.
Jag ska ha bikini om mindre än en månad.
Hm.
/Alice - sjukligt sugen på dillchips (chips räknas till fika)
Dove
Jag älskar Doves senaste reklam!
Så länge nu har jag hört att det bara är svaga människor som påverkas av alla dessa smala kvinnor i alla reklamer.
Nu finns det en reklam som visar en tonårsflicka som blir precis så påverkad som jag menar att många blir. Som jag blir. Jag tycker det är stort av Dove att fortsätta kämpa!
http://www.dove.se/se_sv/se_sv/index.html
God natt!
/Alice - utan närmare specifikation
Eftermiddagspromenad
Jag och min vän tog en eftermiddagspromenad i solen. Efter en lång vinter finns det nästan inget härligare än att sparka grus under skorna och vända ansiktet upp mot solen och känna värmen.
Jag vet inte riktigt vad han vela med handen, men det var något om världsfred och att han nu bidrog.
I höstas körde några vänner till mig och Johan igång någon typ av bröllopsmaraton, så kändes det i alla fall. Det ena bröllopet avlöste det andra. Alla var självklart helt fantastiskt underbara, våra vänner har ju klass och smak!
I vilket fall som helst var det inte bara brudarna som börja kolla på klänningar och fundera hur dom skulle komma i den ena kreationer fantastiskare än den andra. Jag började nästan helt hysteriskt leta på den perfekta klänningen. Hittade första i gaderoben min faktiskt, riktigt ovanligt, brukar bli en ny till varje tillfälle men det hängde en oanvänd där och väntade. Sedan satte hetsen igång. Jäklar vad jag var ute och gick och nere och tränade på gymmet. Jag fick för mig att jag såg nå oerhört tjock ut i klänningen och vägrade gå på ett så pass stort bröllop som det skulle bli och se ut som en hippo. Jag blev riktigt fint, höll mig på en normal viknivå ändå, det är jag stolt över. Men sedan blev det vinter, kallt och jul med mycket godis.. Många mysiga hemmakvällar med chips.
Nu är jag igång igen! Nu ska det promeneras, gymmas, Wiifitas lite. Och ätas. Måste komma ihåg det.
En timmes promenad, tre måltider och ett kvällsfika som väntar runt hörnet. Idag har jag varit duktig!
Att ändra ett beteende är något av det svåraste man kan göra och jag är ruskigt stolt över mig själv som lyckas bättre och bättre med det för varje dag.
Nu ska jag skratta lite mer med och åt Färjan 2.
"Som ett paket ägg istället"
/Alice - inga konstigheter
Frukost - Finally!
Gröt (med mjölk, kanel och socker), mackor med mjukost och påskmust light, juicen var slut :P
Riktigt gott :D
Frukost?
Klockan är nu 12:17.
Jag vaknade runt 9:00 av att jobbet ringde, sjukvikarie imorgon. Det betyder att jag har varit vaken i över tre timmar och från den studen jag vaknade har jag tänkt att det är fint väder ute och att frukost på balkongen vore skönt.
Frukosten står fortfarande i kylen. Min motivering är att jag inte har orkat.
Vad jag däermot har orkat är;
Två telefonsamtal
Menlingslöst surfande
Sökt jobb
Kollat utbildningar
Forskat lite löst
Stått ute i solen
Skapat två nya email-adresser
Skapat en ny blogg
Hoppat runt i lägenheten i brist på annat
Det är jobbigt att micra gröt och klämma ut mjukost på hårdbröd. Troligen är det över 10 steg att ta för att komma in i köket. Jag orkar nog egentligen.
Att min mage kurrar och svider (det är högts ovanligt) ignorerar jag bäst jag kan, men det är svårare att ignorera känslan i huvudet. Det är inte huvudvärk, mer som ett tryck. Tankarna stannar hela tiden, det finns liksom ingen plats. Det är alldeles för fullt av brist på näring.
Jag vet att jag verkligen borde masa mig till köket och inta dagens fösta mål, speciellt som jag ska hinna med lunch och mellammål innan kl 18:00 då det vankas kvällsmat.
Men det låter ungefär så här i mitt huvud;
- Jag måste äta nu. Mm, gott med kanel och gröt. Kladdigt :)
- Gud va smal jag var när jag inte åt lunch här om dagen. Snyggt.
- Det är inte en långsiktigt lösning. Du blir tjock när du börjar äta igen, det är bättre att äta regelbundet.
Jepp jag du:ar mig själv, eller mitt andra jag. Mitt sjukliga jag.
- Jag kanske inte behöver äta igen.. Det har gått bra förr.
- Ständigt trött och förkyld det låter ju skitbra! Vilket fantastiskt roligt och glamoröst liv det var. Johan skulle lämna mig, eller nej det skulle han inte. Nu är jag dum.
- Smal, smal, smal, smaaaal!
- Tjock, tjock, tjock. Jävla idiot.
- Du borde inte äta.
Jag vinner nästan jämt nu. Det betyder att jag borde gå och äta nu, eller hur?
