Bend over.
Så var jag tillbaka här igen. Jag läste igenom en del gamla inlägg men jag orkar inte riktigt läsa vad jag har skrivit och tänkt, eller känt för den delen för jag vet att jag nog är tillbaka där igen.
Hela den här hösten har varit en stor kampt mot min kropp och hur den har reagerat på stress, hur hjärnan har gjort kroppen så sjuk fast jag har skött mig så otroligt fint. Jag hade så fina matrutiner, jag åt flera gånger på dag. Jag åt precis som man ska, säkert bättre än många. En dag gav jag bara upp, jag orkade inte kämpa med tusen saker så jag övergav en och har nu bara niohundranittionio saker kvar att oroa mig för. Fast det är inte riktigt sant att jag har så många saker kvar att tänka på för de halveras säkert när hjärnan blir så här slö och kanske var det därför jag började ge efter först. Kanske var det för att jag hela tiden mådde så illa och maten kändes så tung.. Jag vet bara att jag en dag sket i allt och bara gav upp.
Men varför gör du så, om du vet att det är dåligt?
Jag vet inte. Något av ovanstående? Samtidigt som jag är livrädd att omfånget runt magen ska öka om jag börjar äta normalt igen. Att hjärnan ska orka tänka och att det finns saker kvar att tänka på.
Det här är så jävla dumt, men jag vågar inte sluta.
Jag måste tillägga att drömmar kan slå in. Min vän är nu min värld och tack gode gud jag älskar honom så otroligt mycket.
Hela den här hösten har varit en stor kampt mot min kropp och hur den har reagerat på stress, hur hjärnan har gjort kroppen så sjuk fast jag har skött mig så otroligt fint. Jag hade så fina matrutiner, jag åt flera gånger på dag. Jag åt precis som man ska, säkert bättre än många. En dag gav jag bara upp, jag orkade inte kämpa med tusen saker så jag övergav en och har nu bara niohundranittionio saker kvar att oroa mig för. Fast det är inte riktigt sant att jag har så många saker kvar att tänka på för de halveras säkert när hjärnan blir så här slö och kanske var det därför jag började ge efter först. Kanske var det för att jag hela tiden mådde så illa och maten kändes så tung.. Jag vet bara att jag en dag sket i allt och bara gav upp.
Men varför gör du så, om du vet att det är dåligt?
Jag vet inte. Något av ovanstående? Samtidigt som jag är livrädd att omfånget runt magen ska öka om jag börjar äta normalt igen. Att hjärnan ska orka tänka och att det finns saker kvar att tänka på.
Det här är så jävla dumt, men jag vågar inte sluta.
Jag måste tillägga att drömmar kan slå in. Min vän är nu min värld och tack gode gud jag älskar honom så otroligt mycket.
