Jag är ett mongo.
Det här är första dagen på mycket länge det verkligen tar emot att laga till luchen. Eller ja, tanken på att jag ska äta upp den när den är tillagad. Skitmat! Tur att det är påskvecka och mycket att göra. Tunga arbetsuppgifter. Utan jobb vore jag körd. Jág kan bara hoppas på att schemat fortsätter fyllas på och att jag är tvingad till lunch varje dag. Frukost, frukost & lunch. Pling. Lax. Det tar verkligen emot. Jag vill ha yoghurt och bars. Möjligen. Jag får tvinga mig själv till att fixa maten idag. Det gör ont i kroppen. Mår illa. Orka.
Jag vet inte vad som har satt igång det idag men allt jag vill är att ha ro i kroppen. Slippa känna allt det här. Det börjar gå upp för mig att jag pysslar med självplågeri. Mysigt. Jag är precis lika som en som sitter på toa och skär upp armar och ben. Ett snitt och det kommer lugn. En dag utan mat och det kommer lugn. Dom får skärsår, jag får en klen kropp.
Jag hatar verkligen den här delen av mig själv. Jag vill tycka om mig själv, det gör jag ju. Resten tycker jag om. Men den här delen. Jag hatar den nå enormt! När den finns så som nu så hatar jag mig själv.
Det är skönt att skriva. Det försvinner lite då. Allt som sitter i huvudet kommer ut och lämnas av. Jag får panik när jag tänker att det kanske aldrig slutar. Om 40år har jag samma tankar. Jag hoppas på att det försvinner, men det känns inte som det. Kanske kan slå huvudet hårt i väggen så det bara ramlar ut? Hm. Justja, micron plingade. Jippi.
Jag vet inte vad som har satt igång det idag men allt jag vill är att ha ro i kroppen. Slippa känna allt det här. Det börjar gå upp för mig att jag pysslar med självplågeri. Mysigt. Jag är precis lika som en som sitter på toa och skär upp armar och ben. Ett snitt och det kommer lugn. En dag utan mat och det kommer lugn. Dom får skärsår, jag får en klen kropp.
Jag hatar verkligen den här delen av mig själv. Jag vill tycka om mig själv, det gör jag ju. Resten tycker jag om. Men den här delen. Jag hatar den nå enormt! När den finns så som nu så hatar jag mig själv.
Det är skönt att skriva. Det försvinner lite då. Allt som sitter i huvudet kommer ut och lämnas av. Jag får panik när jag tänker att det kanske aldrig slutar. Om 40år har jag samma tankar. Jag hoppas på att det försvinner, men det känns inte som det. Kanske kan slå huvudet hårt i väggen så det bara ramlar ut? Hm. Justja, micron plingade. Jippi.
Kommentarer
Trackback
