Osäker.
Ett brev till dig. Du är ensam om att veta om den här platsen. Jag litar på dig.
Jag är inte säker på det här, men jag tror att jag behöver det. Jag vill klara mig själv för det är så jag är van vid att ha det fast frågan är ju om det funkar så bra. Jag vill absolut inte ha några "men hur kan du tro det" "så är det verkligen inte" osv. Mina tankar är mina tankar och jag är vettig nog att förstå vad som är verklighet och inte, vad som är logiskt och hur allt egentligen är. Vad jag vet och vad min sjuka hjärna tänker ibland är helt skilda saker. Jag vill inte att något från den här platsen tas upp under samtal om jag inte frågar.
Jag sa något igår om att jag kanske inte är så stabil längre och du svarade att du får hålla lite koll på mig. Hur lite jag än vill det så behöver jag kanske någon som har lite koll på mig. För tillfället är jag skötsam och äter mer eller mindre som jag ska men jag vet att när tankarna finns så kan det vara svårt att stå emot. För att du ska kunna ha koll måste du veta hur det funkar och jag fixar inte att sitta och berätta allt. Speciellt när det kan ändras från dag till dag. Det här får bli alternativet. Jag skriver här de gånger jag behöver rensa hjärnan och jag kommer låtsas om att du inte alls läser det eller ens vet om den här platsen.
Jag vill att du ska vet att det är skillnad på mitt "Shit vad jag är snygg. Smal och snygg! Jag blir kär i mig själv. Blablabla" och min fixering av att bli mindre. Lika som att jag inte är svårt sjuk bara för att jag kanske inte vill ha käk även om alla andra beställer in massa mat, jag kan faktiskt vara mätt från lunchen eller något annat.
Det här är svinläskigt och jag hoppas verkligen att du inte tycker att jag är helt störd efter du läst de få inlägg som finns. Det är oftast en väldigt liten del av mig men ibland blir den större. Ibland är det allt jag är.
Jag tycker inte om att jag lägger över en del av allt det här på dig. Jag vill inte tynga ner dig med en massa skit.
Du gör mig lyckligare och bättre på alla sätt. Och räddare.
/S
Jag är inte säker på det här, men jag tror att jag behöver det. Jag vill klara mig själv för det är så jag är van vid att ha det fast frågan är ju om det funkar så bra. Jag vill absolut inte ha några "men hur kan du tro det" "så är det verkligen inte" osv. Mina tankar är mina tankar och jag är vettig nog att förstå vad som är verklighet och inte, vad som är logiskt och hur allt egentligen är. Vad jag vet och vad min sjuka hjärna tänker ibland är helt skilda saker. Jag vill inte att något från den här platsen tas upp under samtal om jag inte frågar.
Jag sa något igår om att jag kanske inte är så stabil längre och du svarade att du får hålla lite koll på mig. Hur lite jag än vill det så behöver jag kanske någon som har lite koll på mig. För tillfället är jag skötsam och äter mer eller mindre som jag ska men jag vet att när tankarna finns så kan det vara svårt att stå emot. För att du ska kunna ha koll måste du veta hur det funkar och jag fixar inte att sitta och berätta allt. Speciellt när det kan ändras från dag till dag. Det här får bli alternativet. Jag skriver här de gånger jag behöver rensa hjärnan och jag kommer låtsas om att du inte alls läser det eller ens vet om den här platsen.
Jag vill att du ska vet att det är skillnad på mitt "Shit vad jag är snygg. Smal och snygg! Jag blir kär i mig själv. Blablabla" och min fixering av att bli mindre. Lika som att jag inte är svårt sjuk bara för att jag kanske inte vill ha käk även om alla andra beställer in massa mat, jag kan faktiskt vara mätt från lunchen eller något annat.
Det här är svinläskigt och jag hoppas verkligen att du inte tycker att jag är helt störd efter du läst de få inlägg som finns. Det är oftast en väldigt liten del av mig men ibland blir den större. Ibland är det allt jag är.
Jag tycker inte om att jag lägger över en del av allt det här på dig. Jag vill inte tynga ner dig med en massa skit.
Du gör mig lyckligare och bättre på alla sätt. Och räddare.
/S
Kommentarer
Trackback
