Alice - Utan närmare specifikation

Det känns bättre idag. Idag är en bra dag. Grejen med en bra dag efter några dåliga är ju att medvetenheten är lika stor ändå. Jag går ju runt och tänker att det känns bra, det känns okej. Idag är bra. Jag känner mig inte tjock. Mat är gott. Fikar som jag ska på rasten. Det känns bra. Det är bra. Skönt. Det driver mig till vansinne! Jag vill ju att när det är bra så är det bra. Jag vill inte tänka att det är bra, det ska bara vara! Jag kommer aldrig ifrån. Tänk om man kunde lämna sig själv ett tag? När man är trött på sig själv. Undra om det var därför han vela ha en egen måne? Skönt att åka bort från sig själv.

Snart är det påsk. Påskmiddagar. Om det ens blir någon i år.
Syster nr 1 sa att påsken är den enda storhelgen som inte ger henne ångest. Alla helger där det serveras köttbullar är ångest för mig. Det finns alltid köttbullar, potatisgratäng och prinskorvar på bordet hemma hos oss resten kan variera lite. Jag minns för väl när jag skulle hem till jul och äta julmiddag det första året jag var riktigt dålig. Jag kämpade i två månader för att börja äta i alla fall lite mat så mamma inte skulle märka något på julafton. Jag fick i mig tre köttbullar och smetade runt lite annat på tallriken. Jag tycker inte om köttbullar fast jag älskar dom! Alla helgen är egentligen lite ångest. Vem tycker inte det? All mat. Alla förväntningar. Förhoppningar. Planer. Tankar. Minnen. Minnen kan suga rejält. Traditioner som brutits. Jag har inga fasta traditioner kvar längre. Dom känns så lösa. De enda som finns kvar är mat hos mamma. Mat. Underbart. Allt annat är en ena jäkla stor röra. Jag får väl skapa nya. Nya traditioner, haha.



Det har varit en bra dag.

Det här är första dagen på mycket länge det verkligen tar emot att laga till luchen. Eller ja, tanken på att jag ska äta upp den när den är tillagad. Skitmat! Tur att det är påskvecka och mycket att göra. Tunga arbetsuppgifter. Utan jobb vore jag körd. Jág kan bara hoppas på att schemat fortsätter fyllas på och att jag är tvingad till lunch varje dag. Frukost, frukost & lunch. Pling. Lax. Det tar verkligen emot. Jag vill ha yoghurt och bars. Möjligen. Jag får tvinga mig själv till att fixa maten idag. Det gör ont i kroppen. Mår illa. Orka.
Jag vet inte vad som har satt igång det idag men allt jag vill är att ha ro i kroppen. Slippa känna allt det här. Det börjar gå upp för mig att jag pysslar med självplågeri. Mysigt. Jag är precis lika som en som sitter på toa och skär upp armar och ben. Ett snitt och det kommer lugn. En dag utan mat och det kommer lugn. Dom får skärsår, jag får en klen kropp.

Jag hatar verkligen den här delen av mig själv. Jag vill tycka om mig själv, det gör jag ju. Resten tycker jag om. Men den här delen. Jag hatar den nå enormt! När den finns så som nu så hatar jag mig själv.
Det är skönt att skriva. Det försvinner lite då. Allt som sitter i huvudet kommer ut och lämnas av. Jag får panik när jag tänker att det kanske aldrig slutar. Om 40år har jag samma tankar. Jag hoppas på att det försvinner, men det känns inte som det. Kanske kan slå huvudet hårt i väggen så det bara ramlar ut? Hm. Justja, micron plingade. Jippi.

Ett brev till dig. Du är ensam om att veta om den här platsen. Jag litar på dig.

Jag är inte säker på det här, men jag tror att jag behöver det. Jag vill klara mig själv för det är så jag är van vid att ha det fast frågan är ju om det funkar så bra. Jag vill absolut inte ha några "men hur kan du tro det" "så är det verkligen inte" osv. Mina tankar är mina tankar och jag är vettig nog att förstå vad som är verklighet och inte, vad som är logiskt och hur allt egentligen är. Vad jag vet och vad min sjuka hjärna tänker ibland är helt skilda saker. Jag vill inte att något från den här platsen tas upp under samtal om jag inte frågar.
Jag sa något igår om att jag kanske inte är så stabil längre och du svarade att du får hålla lite koll på mig. Hur lite jag än vill det så behöver jag kanske någon som har lite koll på mig. För tillfället är jag skötsam och äter mer eller mindre som jag ska men jag vet att när tankarna finns så kan det vara svårt att stå emot. För att du ska kunna ha koll måste du veta hur det funkar och jag fixar inte att sitta och berätta allt. Speciellt när det kan ändras från dag till dag. Det här får bli alternativet. Jag skriver här de gånger jag behöver rensa hjärnan och jag kommer låtsas om att du inte alls läser det eller ens vet om den här platsen.

Jag vill att du ska vet att det är skillnad på mitt "Shit vad jag är snygg. Smal och snygg! Jag blir kär i mig själv. Blablabla" och min fixering av att bli mindre. Lika som att jag inte är svårt sjuk bara för att jag kanske inte vill ha käk även om alla andra beställer in massa mat, jag kan faktiskt vara mätt från lunchen eller något annat.


Det här är svinläskigt och jag hoppas verkligen att du inte tycker att jag är helt störd efter du läst de få inlägg som finns. Det är oftast en väldigt liten del av mig men ibland blir den större. Ibland är det allt jag är.
Jag tycker inte om att jag lägger över en del av allt det här på dig. Jag vill inte tynga ner dig med en massa skit.

Du gör mig lyckligare och bättre på alla sätt. Och räddare.
/S

Jag är inte frisk för att jag äter. Det vet jag. Jag vet att jag är sjuk när jag tänker. När jag ser mig i spegel och får en enorm kick av att se slank ut. Jag vill bli smalare. Mindre. För om jag är smal är jag värd mer. Jag vet att det inte är så, fast jag tycker det. Jag vill bli LITEN! Det skrämmer mig. För mest vill jag bara må bra. Men det är som jag skrev tidigare, utan mat blir jag lugn. Det slutar röra sig i kroppen. Jag vet att det här är farligt och jag vet inte hur stark jag är. Jag tror att jag kan stå emot många av mina dåliga tankar, men helt säker är jag inte.
Jag har en plan. Eller en idé men den är läskig. Ska någon mer läsa mina konstiga tankar? Blotta mig så mycket. Jag tror det är bäst. Men bara tanken får mig skakis. Vem fortsätter tycka om ett totalt psyko? Eller.. Va fan!

Jag har fått kämpa med så mycket den senaste tiden. Hela mitt liv har känts som en kamp. Jag har gått med en hel värld på axlarna och försökt ordna upp mitt liv till någonting jag trivs med. Jag är så trött på att kämpa, fighta, vara stark. Jag vill vara barn och krypa upp i en famn. Jag vill gråta tills jag inte orkar mer. Samtidigt är jag den lyckligaste människan i världen. Ingenting har någongång gjort mig så lycklig. Och jag är skiträdd att förstöra allt. Om jag inte äter så funkar inte hjärnan och jag blir knäpp. Tråkig. Jag är en fighter, det är jag! Men jag börjar bli trött.

Vågen är ett helvete. Dessa djävluska siffror den visar. Besattheten av dom. Över 55kg? Vore inte jag bättre om jag vägde under 55kg. Kanske 52kg? 47 är en fin siffra. En farlig siffra.


Jag vill inte behöva den här platsen.
Skitplats!